​

press

saxat ur dagspressen

Borås Tidning 27/12 2006

Recension av Jazz Preachers: Just Preaching

Det behövs fler jazzens förkunnare av denna kvalitet

En trevlig sextett som startade 2002 och har Göteborg som hemvist är Jazz Preachers. Repertoaren hos dessa jazzens förkunnare är huvudsakligen inom den jazz som kom fram under 50-60 talet, kallad mainstream. Sättningen är trumpet (flygelhorn), tenorsax (flöjt), piano, bas trummor. Till detta en utmärkt vokalist, Malin Enberg. Nya skivans första spår är Horace Silvers Sister Sadie. Silver har själv skrivit texten till denna sin kända melodi, och den framförs förtjänstfullt av Malin Enberg och man lägger märke till ett utmärkt trumkomp av Kenth Wallin. Ensemblens tenorist är Rune Leander. Han svarar för flera arrangemang, bland annat Sonny Rollins Doxy. En vacker ballad är Cry Me A River. Introduktionen på flöjt och efter Malin Enbergs sång följer läckert solo på saxofon av Rune Leander. En gammal känd standardlåt är Bye, Bye Blackbird. Här hör vi bra solon av Jan Jurland, trumpet och Leander tenorsax. Utmärkt pianosolo av Mats Larsson. Thelonous Monks Well You Needn’t i ett bra arrangemang av Leander bjuder på solon av samtliga, och här framträder också Bernt Algelius på bas. Hans stadiga komp skivan igenom är en tillgång. Det behövs fler jazzens förkunnare av denna kvalitet.

Bibben Fagerström

Jazzbladet dec -05

En ny angenäm röst i Jazz Preachers

Jazz Preachers, förra årets vinnare av Jazztävlingen i Göteborg, har genomgått ett par förändringar vad beträffar musikerna. Pianisten Mats Larsson slutade före sommaren och nyligen lämnade sångerskan Malin Enberg orkestern. De två ersättarna, Lars Strömberg på piano, och Karin Burman,sång, har anpassat sig fint i bandet och budskapet och attacken i spelet är detsamma som tidigare. Malin var ju duktig på scatsång och lade ibland ordlös sång, som ytterligare en stämma till blåsarna. Den finessen är Karin Burman också mycket bra. Även pianisten Lars Strömberg lägger ordlös sång till stämmorna, han och Karin tillsammans, bidrar till fräschör och förnyelse. Karin sjunger med en varm och innerlig röst och vågar ta ut svängarna väl. Jag hörde "nya" Jazz Prechers på West Side Jazzclub den 30 november och kan bara konstatera att bandet håller stilen. Repertoaren har också utökats, bland nyheterna noterasde jag bland andra Doodlin, Blues in the Night och Moonglow. Inriktningen är den samma, genuin och intensiv så kallad budskapsjazz. Efter en stund kändes bandet varmt i kläderna och bjöd på många friska musikupplevelser. Jazz Preachers har kommit för att stanna.

TORE LJUNGBERG

---

GP 2005-08-21
Recension Göteborgs Jazzfestival: Genuin spelglädje under het jazzhelg

4 fyrar (av fem) Jazz Preachers

>Förra årets jazztävling vanns av Jazz Preachers, vars ideal är hämtat från 1950-talet. Bandet spelar en intensiv, intelligent budskapsjazz, också den het så den kokar ibland. Jan Jurland, trumpet, och Rune Leander, tenor, bygger upp med starka klanger, en tredje dimension till soundet ges av sångerskan Malin Enberg, som ordlöst sjunger med i blåsarstämmorna. Jo, hon sjunger med ord också, men piffar upp emellanåt med improviserade partier. Ny i bandet är pianisten Lars Strömberg och han praktiserar en energisk, klangrik och melodiös spelstil.Han smälter utmärkt in i gänget och nynnar behagligt till sina improvisationer. Jan och Rune är drivna solister och helheten förgylls av Bernt Algelius spänstiga basspel och Kent Wallins sugande, svängiga och pådrivande trumspel.

Jazz Preachers genomsyras också av genuin spelglädje och tänder lätt sin publik med klassiska låtar som Doxy, Bye ,bye blackbird, Soft winds och Cry me a river.

TORE LJUNGBERG

---

norska musiktidningen puls juli 2005
Recension av Jazz Preachers: Just Preaching

ANMELDELSE

Fra den svenske vestkysten har det kommet mye godt både når det gjelder tørt og vått. Også på musikkfronten, med frontfigurer som Lars Jansson og Ulf Wakenius, har våre naboer gitt oss mye glede. Det Göteborg-baserte bandet Jazz Preachers har ikke tenkt å ødelegge den tradisjonen

Jazz Preachers er et fullstendig nytt bekjentskap for meg. Bandet har eksistert siden slutten av 2002, men har til tross for sine relativt korte levetid en masse erfaring innabords. Flere av medlemmene, spesielt trompeteren og flügelhornisten Jan Jurland og tenorsaksofonisten og fløytisten Rune Leander, går helt tilbake til 50- og 60-tallet og det er også derfra bandet har sitt musikalske fundament.

Musikken sekstetten gir oss har sine røtter et sted i grenselandet mellom mainstream og bebop. Låter som Horace Silvers "Sister Sadie" og Sonny Rollins' "Doxy", blanda med originalstoff og standarstoff som "Dear Old Stockholm", "'Round Midnight" og "Bye Bye Blackbird", sørger for at vi får en reise i dette tidløse tonespråket av god kvalitet. /p>

I tillegg til de to nevnte består bandet av bassisten Bernt Argelius, vokalisten Malin Enberg, pianisten Mats Larsson og trommeslageren Kenth Wallin. Tilsammen gir de oss et ensemblesound som vekker minner om både Blakey-bandet og andre store småband.

Jazz Preachers er et meget tiltalende kollektiv som ikke har som mål å flytte en eneste musikalsk grense - de vil kun gi oss god og tidløs musikk og det har de lykkes med. For meg er høydepunktene det tøffe saksofonspillet til Rune Leander og ikke minst bandet som kollektiv. La det komme flere slike godsaker fra den svenske vetskysten.

Tor Hammerø

OJ NR 7/8 2005
Recension av Jazz Preachers: Just Preaching

LOCKAR TILL DANS

Jazzpredikanterna från Göteborg har grävt i musikhistorien och hittat några riktiga godbitar, låtar man kanske inte hör så ofta nuförtiden, men som är kul att få uppleva igen. Moderna klassiker som Horace Silvers Sister Sadie. Sonny Rollins Doxy och Thelonious Monks `Round midnight varvas med populärmusikaliska standards som Cry me a river och Bye bye blackbird plus ett par originalkompositioner. Det är en mycket trevlig musikstund man får tillsammans med Jazz Preachers. De snabba numren svänger fint på ett tillbakalutat manér, de unisona blåsarna förmedlar en härlig 'messenger'-känsla, och i balladerna uttrycker sig sångerskan Malin Enberg med stor inlevelse och med god tonkontroll, och hon tar sig igenom de snårigaste slingorna utan det minsta misstag. Detta är mycket frisk och medryckande jazzmusik som dessutom skulle kunna locka en och annan att brista ut i dans.

PER WIKÉN

---

Jazzbladet nr 2 2005

Recensionen

Jazz Preachers: Just Preaching (Liphone)

>Jazzpreachers från Göteborg är en mycket värdig vinnare av förra årets riksjazztävling och har bara blivit bättre. Det kunde bland annat jazzentusiasterna konstatera vid jazzkryssningen till Kiel i november förra året. Vi som hört bandet på senare tid, som den 1 maj vid releasepartyt på Kapellet är av samma uppfattning. Bandet har förträffligt anammat den stil som utvecklades av bland andra Miles Davis, Horace Silver, Thelonius Monk, Sonny Rollins med flera, så kallad budskapsjazz med mervärde. Musik som då på 1950- och 60-talen kändes nästan modern i överkant. Idag smälter den väl in i det enorma musikutbudet. Det som lät svårt då låter i dag lätt och ledigt. Prispengarna 30 000 kr, investerades i en cd, vilket är ett lyckokast. I bandet finns stor vilja och energi, jazzens svängiga budskap predikas personligt och fräscht och tar tag i lyssnaren. Här finns inga döda punkter. Såväl ensemblespel som solistprestationer är skärpt.

Malin Enberg är en mycket begåvad sångerska med självklar uppfattning, rösten är ärlig, känslosam och nyanserad. Dessutom ger hon en extra dimension till soundet, sjunger ibland ordlöst unisont med blåsarna, vilket ger en extra klangfärg. Lyssna bara till inledningen av Bye, bye Blackbird. Hon behärskar också balladkonsten och ger bland annat en smakfull version av Cry me a river.

Rune Leander, sax och flöjt har ett tätt sound och improviserar både intelligen och idérikt, dessutom profilerar han sig som skicklig kompositör, hans Just Preaching har skön standardkaraktär. Kapellmästaren Jan Jurland har vass ton i såväl trumpet som flygelhorn och är mycket melodiös i sina småkluriga improvisationer. Pianisten Mats Larsson, en av ungdomarna i bandet, är kompetent och flödar fint och idérikt på pianotangenterna. Han har nu slutat på grund av bristande tid. Bernt Algelius ger perfekt stuns på kontrabasen och Kenth Wallin trycker smart på med sitt drivna trumspel. Kompet bidrar starkt till pulsen. Spänsten och spelglädjen lyser igenom även i tillplattad form. Det är bara att njuta och lyssna, och stampa med i fina låtar som Sister Sadie, Doxy, ´Round midnight, Soft Winds och inte minst Dear Old Stockholm, Stan Getz´tolkning av Ack Värmeland du sköna.

På en femgradig skala ger jag Jazz Preachers debut-cd fyra.

TORE LJUNGBERG

---

GP 2005-05-11
Recension av Jazz Preachers: Just Preaching

Under 4 fyrar (av fem)

>Budskapsjazz. Vinnarna i förra årets riksjazztävling, Jazz Preachers från Göteborg, har anammat den stil som utvecklades av bland andra Miles Davis och Horace Silver. Här finns stor vilja och energi, jazzens svängiga budskap predikas personligt och fräscht och tar tag i lyssnaren. Malin Enberg är en mycket begåvad sångerska och Rune Leander, sax och flöjt, kapellmästaren Jan Jurland, trumpet och flygelhorn, och pianisten Mats Larsson är kompetenta och idérika improvisatörer.

TORE LJUNGBERG

---

Borås Tidning 2004-10-08
"Utmärkt budskapsjazz"

Jazz Preachers heter ett helt superbt band. I onsdags gästade det Club Jazz Intime. I hård konkurrens med orkestrar från hela landet segrade orkestern vid årets "jazztävling" som arrangeras av föreningen Classic Jazz Göteborg. Det kan tyckas konstigt att tävla inom musik. Men vissa givna saker finns ju för en jury att ta hänsyn till. Renstämmighet. Goda solister. Bra arrangemang. Trevligt framträdande, till exempel. Dessa egenskaper uppfyllde Jazz Preachers till råge vid sitt besök på jazzklubben, och säkerligen var förhållandet det samma när dom spelade inför en kräsen jury. Två blås, trumpet och tenorsax och komp, piano, bas, trummor. Till blåsarna kom så ytterligare ett instrument, en fantastisk vokalist, som utöver ren förmedling av texter, med sin röst också ingick i ensemblespelet. Malin Enberg heter hon, och hon hade en stor del av det lyckade resultatet. Flera av bandets arrangemang hade hon svarat för.

Huvudsakligen spelade dessa Jazz Preachers musik från 50-talet, vad man brukar kalla budskapsjazz. Horace Silver är ett stort namn inom denna genre. Han var representerad med en hel del nummer, Soulville var en. Där var denna fantastiska ensembel, trumpet, tenor och rösten i en stämma (inget hysteriskt ylande där inte). Joy Spring av Clifford Brown framfördes också med detta fina ensemblespel. I samtliga nummer var också utmärkta solon av Jan Jurland trumpet, Rune Leander tenorsax. Ett perfekt komp levererades av Mats Larsson piano, Bernt Algelius bas och Kent Wallin trummor. Mats Larsson hade också flera mycket lyckade solon. Thelonious Monk var representerad med ett par nummer. Rune Leander hade gjort ett utmärkt arrangemang på Monks Well, You Needn´t, Rytmiskt mycket bra, vilket kompet hade stor del av.

Några äldre nummer hörde vi också. Malin Enberg sjöng behagligt Billie Holidays Dont Explain. Vidare var där Hudsons Moonglow och ett mera rytmiskt nummer, Soft Winds av Goodman. Kvällen avrundades med Oscar Pettifords Bohemia After Dark, där Malin Enberg också gav prov på god scatsång. Dessa Jazz Preachers har inte hållt på längre än två år, men har redan hunnit skörda många lagrar. Fler torde vara att vänta.

Av Bibben Fagerström

Tradjazzpulsen nr 5 2004
efter Alingsås Jazzfestival

Jazz Preachers hade jag aldrig hört tidigare, det blev en upplevelse. Troligen festivalens mest moderna band som visserligen nyligen kammade hem förstapriset i årets klassiska jazztävling men som lika väl kunnat vinna en holmgång i modern jazz. En av förebilderna är Jazz Messengers med Art Blakey. Mötet mellan unga sångerskan Malin Enberg och de garvade lite äldre blåsarna kändes spännande.

Av Sven Gustafsson

GP 2004-03-28
"Jazz Preachers charmade alla!"

Bandet som startades för att få vara med i den årliga jazztävlingen tog hem segern i går och med Jazz Preachers musik har tävlingen tagit klivet till att handla om mer än bara tradjazz.

Drygt niohundra passagerare följde med på jazzkryssningen till Kiel, som avslutades med den årliga jazztävlingen vid lunchtid i går. Med ombord var de tre finalisterna från regionfinalerna i Stockholm, Skåne och Göteborg: Limehouse, Strutters respektive Jazz Preachers. Under resan spelade de tre banden tre set var och utöver det ordnades också jamsessions. Mycket jazz in på småtimmarna kan man tänka och nog märktes det en aning när det var dags för tävlingen. Det var sömnigt grådask ute och lite nymornat ombord, men Strutters från Strömsnäsbruk, som var först ut, gungade försiktigt igång sin tradjazz med fötterna i New Orleans och tidigt nittonhundratal. Lite av en mjukstart för de som kände sig lite avslagna, särskilt med passande bluesstämning i några av låtarna.

Både Jazzpreachers från Göteborg och Limehouse från Stockholm visade upp en modernare sida av jazzen. Jazz Preachers med sugande drag i låtarna, tajt sammanhållet och med skickliga solon, medan Limehouse vågade skifta mer i tempo och fick upp farten ordentligt stundtals. Carl Michael Bellmans Fjäril vingad syns på Haga var en obligatoriskt del i tävlingen, som tolkades med egna arrangemang av orkestrarna. Till sist var det ändå Jazz Preachers och jazzen med femtiotalssnitt som vann flest röster av publik och jury. Bandmedlemmarna i Jazz Preachers har medverkat i andra konstellationer bland annat Tolvan Big Band och bandet bildades i Göteborg med syfte att delta i jazztävlingen.

- Jag var faktiskt inte så nervös, det brukar jag vara annars, sa bandets ledare Jan Jurland. Denna gången har vi musiker hunnit lära känna varandra när vi spelat ihop på resan så det har varit mycket lättare.

Är man inte mör efter så mycket spelande i två dagar?

- Jo, lite trött är man, men det är himla roligt att spela ihop och så är det en sådan positiv publik, säger Jan Jurland. Jan Jurland tog ett ärevarv på dansgolvet till rungande applåder. Förutom äran fick banden prispengar: 20 000 kronor till tredjeplatsen, 25 000 till tvåan och 30 000 kronor till vinnaren.

- Vi ska nog satsa på att göra en skiva som vi kan ge ut, säger Jan Jurland.

Vid prisutdelningen frågade Anders Hultman, ordförande i Föreningen Tradjazz Göteborg, publiken om det var dags för att skippa tradjazz och rätt och slätt gå in för jazz hädanefter. Så tyckte även publiken.

Av Viveca Bladh

---

Borås Tidning 2003-09-14
"Jazz Preachers med Malin Enberg, sång"

På torsdagen levde [budskapsjazz-] epoken upp på nytt hos Cookin' med göteborgarna Jazz Preachers. (...) Budskapsjazz, det var att gå tillbaka till jazzens rötter, kraftfullt svängig musik rakt på med ett uttryck inspirerat av gospel och soul, och här var den igen.

Bland musiker i salen spreds viss förvåning när de fem lätt grånade herrarna i bandet var okända för alla, medan spelet innehöll alla de rätta inslagen, en kavalkad av allt - Clifford Brown, Sonny Rollins, Art Blakey, (...) med omisskännliga äkta drag.

Det visade sig att bandet har bara åtta månader på nacken och är rätt ensamt i sin stilart, i varje fall i Göteborg. De hade bara träffats och beslutat starta i en egen nisch som hade deras hjärta fast glömd av nästan alla.

Retro förstås med Jan Jurland på trumpet och Rune Leander på saxar och flöjt som spelade upp till okonstlad intensitet och direkthet medan trion i kompet eldade på i lika tidsenlig stil. Att alla fem är gamla jazzmusiker som spelat i olika stilarter i hela sitt liv stod genast klart, men att de plötsligt hittat ett uttryck som inte kan undgå att sprida saliga leenden av samförstånd hos musiker och publik är rätt stort. När de vågar släppa loss lite mer på egen hemmaplan bör en smärre succé vara given. Budskapsinslaget var i varje fall tankeväckande och stilenligt denna tunga 11 september.

Men det märkligaste var nog ändå det sjätte inslaget, en ung sångerska, Malin Enberg, som plötsligt tar steget in bland alla nya sångstjärnskott i landet - än mer retro, när hon glänser i stilar dubbelt så gamla som hon själv. Smidigt bröt hon upp bandets ännu lätt stela stramhet med friska gåpåartag och klar musikalitet. Hon är en klassiskt skolad högskolemusiker med studier i afrosång, och det märktes. Hon själv och hela bandet har framtiden för sig.

Av Rolf Haglund

Cookin', Scandic Plaza